Känslan när ens, så kallade, bästa vän byter ut en, lika snabbt som man knäpper med fingrarna, över ett urlöjligt bråk, om man ens kan kalla det för de.
Det gör ont i själen att tänka på det, att efter 18 år som vänner, så är det ändå så lätt att byta ut någon.
Jag vill inte tänka på det, men det är svårt, jag vet inte vars jag ska ta vägen, jag vet inte vad jag ska göra, jag har ingen att prata med, jag bara, är.