Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han skall sätta sig brwvis dig, alldeles intill, och jag ser digviska ömt och förälskat

brista ut i skratt - men i mig slår hjärtat bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten genast förlorad,

tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning
griper mig tillslut när jag känner färgen
vika min kind - jag blir själv med ens en
dödes like.


- Sapfo

Ibland undrar jag hur fan man kan bli så vansinnig, jag förstår det inte, och över dom minsta småsaker egentligen.

Men ja, så kan det gå när ens humör inte är på topp då sömnbrist råder och vissa människor i ens närhet beter sig som världens douchebags.

Fikar med Skranken och Nadja i Luleå idag. (:

Det är svårt att skriva ner ens känslor..

Jag vet inte riktigt vad jag känner..

Ledsen? Besviken?

Jag vet helt ärligt inte, det enda jag vet är att jag inte mår bra.

Jag har ingen jag kan prata med om det här.

Jag minns inte sist jag var glad på riktigt.

Jag kan inte ta hand om mig själv.

Vad ska jag göra?

Jag orkar ingenting längre.

Jag håller på att falla i bitar.

Känslan när ens, så kallade, bästa vän byter ut en, lika snabbt som man knäpper med fingrarna, över ett urlöjligt bråk, om man ens kan kalla det för de.
Det gör ont i själen att tänka på det, att efter 18 år som vänner, så är det ändå så lätt att byta ut någon.
Jag vill inte tänka på det, men det är svårt, jag vet inte vars jag ska ta vägen, jag vet inte vad jag ska göra, jag har ingen att prata med, jag bara, är.

Nu blir det att gå och lägga sig, är alldeles för arg och trött för att vara vaken.

Startar bråk med en vän för att jag är less.
Nu ska jag och Homer sova, godnatt.

Vad ska man tatuera nästa gång tro?
Ingen aning.